Att vara anhörig till en person med elakartad hjärntumör är inte lätt. Jag får intala mig att det är tumören som talar när personlighetsförändringarna blir större och ställer till problem.
Som anhörig får man känna av den sjukes frustration och svajiga humör samtidigt som man ska hantera sin egen sorg och hjälplöshet. Det tär på en mer än man vill inse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar