Så här känns det i dag

Det kryper i kroppen, jag känner mig otålig och längtar någon annan stans.

Försämring

Det är lite jobbigt nu. Pappa försämras och det är inget jag kan göra. Tumören växer och trycker så att bl a motorik och talförmågan försämras. Alla försämringar är jobbiga men det värsta är nog personlighetsförändringarna. Det börjar kännas som min pappa är borta. Klangen i hans röst, sättet att prata osv, det är inte samma. Försämringarna har blivit kraftigare på slutet men läkarna tror att han blir lite bättre av medicineringen som pågår. Vi får vänta och se.

Ljuspunkter mitt i allt jobbigt

Barn, hundar och snö gör mig glad. Barn är så härliga med sin nyfikenhet på sin omgivning, nåt vi andra kanske tröttnat på eller tar för givet. Hundars villkorslösa kärlek kan få de deppigaste dagar att bli mycket bättre. Snö lyser upp tillvaron och är ett måste i mitt liv.

Livets gång

En kollegas pappa har nyligen gått bort och han får hjälpa sin mamma en hel del. Det är tufft att behöva ta hand om sina föräldrar enas vi om. Det enda som känns lite fel är att kollegan är lika gammal som min mamma var. Det är vid den åldern man kan få bli förälder åt sina föräldrar, inte i så unga år som jag. Känns lite orättvist, men det är väl så livet är.

Paket från norr

 

I dag fick jag ett paket med godsaker som jag saknar i Skåneland. Nu ska vi äta Kåge-kaka och dricka Portello. Tusen tack B och C! 

Pappas födelsedag

Snart är det 1 månad kvar tills pappa fyller 55 år. I fjol när han blev sjuk trodde vi aldrig att han skulle få uppleva den dagen. Vi är inte där än (peppar peppar ta i trä) men det finns hopp...

Hur mycket ska man göra för andra?!

Vissa saker gör man för andra för att man är snäll, andra för att man tycker synd om någon och ibland för att man känner sig tvungen. Hur vet man var sin gräns är? När är det dags att säga: -Nej, jag kan inte hjälpa dig!