Att mamma först hade bröstcancer och att det spred sig var ju ingen hemlighet. Men det hennes läkare sa till mig 16 månader innan hon gick bort, det visste bara jag. När jag fick det beskedet var det som någon ryckte undan mattan jag stod på. Jag grät hejdlöst och började sörja redan då. Inför mamma var jag stark och hjälpsam, den pålitliga dottern. Det kändes så oerhört orättvist att hon skulle försvinna när vi jobbat så hårt på vår relation och verkligen kommit varandra riktigt nära igen. När hon sen dog hade jag gråtit så mycket att tårarna tog slut. Jag kände mig nog mest avdomnad och trött.
Jag vill passa på att tacka alla som stöttade mig under denna jobbiga tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar